På Audiens hos Gud

 

”Sanningens Shams (sol) från Tabriz! Om jag vid sidan av Gud ser någon i hjärtats spegel är jag lägre än den lägste bland kättare.”

”Jersusalems moské är mitt hjärta, men tillika helvetets boning.  Genom dig, Shams, blev hela mitt verk en jungfru och ett ljus”

Jalal al-din Rumi

Den persiska sufipoesins måne, Jalal al-din Rumi, såg dagens ljus i den afghanska staden Balkh år 1207 e Kr.  I mongolinvasionens efterslåtter sökte han sin hemvist med sin familj i Anatolien och närmare bestämt i staden Konya.  Hans livskall som predikant och rättslärd var utstakad och vid sin fars bortgång övertog han dennes ämbete vid minbaren, predikantstolen, i egenskap av ’de rättslärdes sultan’.  Han slog sig till ro med de dagliga sysslorna i den teologiska skolan, madrasan, som främst bestod i undervisning och att ge utlåtanden i religiösa frågor.  Med denna position var han beundrad, inte blott av sina teologistudenter utan av hela Konyas befolkning.  Han åtnjöt självaste sultanen ’Ala al-din Kaykubads beskydd, och hans rykte och berömmelse nådde vida utanför Konyas murar.  Omgiven av sina nära och kära, sin fru och sina tvenne söner och alla sina studenter, som älskade och respekterade honom hade han aldrig behövt vara utan sällskap.  Han älskade dem alla, men samtidigt hade han aldrig känt sig så ensam och allena.  Ty ingen av dem, inte ens hans närmaste förtrogne, Hisam al-din, kände hans inres åstundans hemligheter. 

Ända sedan barnsåren i Balkh hade Rumi varit en sökande människa, som såg bortom årstiders och dagars rutinmässiga gång.  Han brukade tillbringade dagar och nätter med att utforska skrifterna, och diskutera alla religionens detaljer och labyrinter med rättslärde, teologer och mystiker.  Liksom varje god lärd man, kom hans djupsinnighet till insikt om att ju mer kunskap han inhämtade om tingens yttre skepnad och beskaffenhet, desto mer flyktig och banal framstod denna lärdom.  Han förstod alltmer att religionen var likt ett lik utan blodets levande lidelse och puls, och varje lik ruttnar inom sin tid.   Livet var något bortom Konyas dammiga gator och gränder, de främmande ansiktena i basaren och moskéerna, de rättslärdes samvetskvävande ord, köpmännens penninggirighet och sultanernas glittriga hov.  Tillvaron var ingen vandring i förvirring utan det fanns en visshet, en fullkomlighet som Rumi så längtade efter att få smaka.  Gudskännedomen framstod för honom som en ocean vilken han blott läppjat smått på. Han törstade efter mognad och kännedom om det gudomliga på samma sätt som fisken törstar efter havet.  Själv traskade han ännu omkring i strandvassens bädd, blickande mot horisonten i fjärran där solen gick upp och ner inför hans ögon. 

Och så en dag ägde mötet rum som skulle omkullkasta hela Rumis tillvaro.  Efter sammanträffandet med Shams al-din, denne andlige rese, skulle hans liv aldrig mer vara sig likt.  I helgonberättelserna är deras möte omtalat som de tvenne havens förening, marj’ al-bahrayn.   De rättslärdes sultan, sultan al-’ulama stod öga mot öga med mystikernas sultan, sultan al-fuqara.  Vi vet varken vilken dag Shams såg dagens ljus eller vilken dag han lämnade denna världen, men karaktäristiskt nog vet vi vilket klockslag han trädde in på Konyas gator och torg, förmodligen för första gången.  Det var i gryningstimmen, lördagen den tjugosjätte i den arabiska månaden Jumadi al-akhar, 642 år efter profetens utvandring från Medina. 

Jalal al-din Rumi stod och predikade i den storslagna Karatay-moskén, då en främling överraskande störtade fram ur folkhopen. Med sina stirrande och svullna svarta ögon fästa på Rumi skrek han: ”Är du Jalal al-din, Baha al-dins son, de rättslärdes sultan?”.  Främlingens flammande uppsyn fick åhörarna att rygga tillbaks.  Han var klädd i en enkel yllemantel och bar en rörflöjt och en tiggarskål i bältet.  Hans gråa spikiga hår räckte långt nedanför axlarna och hans långa armar var riktade mot himlen.  Rumi blickade ner på främlingen från sin predikstol. Främlingens outgrundliga och extatiska ansikte var bekant, och det förtäljs mycket riktigt att Rumi varit medveten om Shams al-dins annalkande i en dröm.  Han kände sig instinktivt lite illa till mods men svarade med stark stämma: ”Ja, det är jag”.  Främlingen skrattade högt med en åsnas skratt.  Hans tänder gnistrade som dragna svärd.  För Rumi framstod han lika attraherande som skrämmande.  Nu riktade han sin för eftervärlden berömda fråga till stadens högste religionslärde:  ”Säg mig då vem som var den störste bland helgon, profeten Mohammed eller Bayazid Bistami?”  Aldrig hade Rumi erfarit någonting liknande tidigare, men svarade som varje rättslärd bör: ”Utom tvivel var profeten störst!”.  Främlingen kallade åter på Rumi: ”Om Mohammed är störst varför sade han då ’Jag har inte känt Dig som jag borde’, medan Bayazid sade ’Prisad är jag.  Hur hög är inte min ställning.  Jag känner intet utom Gud’”.  Rumi förnam det djup från vilken frågan kom och föll till marken, men reste sig vacklande för att kyssa främlingens högra fot.  Främlingen avhöll honom och sade: ”Det finns inte längre mästare och lärjunge.  Vi bugar blott inför Gud.  Det är Kärlekens väg”.   Främlingens ögon gnistrade av en obestämd trånad.  Han omfamnade Rumi och när deras kroppar skiljdes åt var deras fyra ögon tårfyllda.  Rumi rådde inte över sin egen vilja och hans kropp skakade medan Shams al-din ledde honom ut genom den förstummade folkmassan. Tillsammans vandrade de ut ur moskén och ut i solljuset.  

Färden hade börjat, och även om främlingen var självaste djävulens sändebud som skulle föra honom in i helvetets gap, hade Rumi följt med, prisande Gud. Alla hemligheter låg klaröppna i Shams al-dins hand.  Droppen var havet.  Allt var ögonblicket.   Hela den yttre sceneriet var Gud, dansande, gråtande, leende och skrattande glatt, som trängtade efter att bli gestaltat och ihågkommet.   Rumis hjärta sjöng, sömnlös av kärlek och glädje.  Hela hans existens och person var förändrad:  Han hade blivit en berusad hyllare av gudskärlekens mysterier.  Han hade skänkts kännedomen om kärlekens alkemi för skådandet av det gudomligas hemligheter. Han var fullständigt i Shams al-dins makt som sken genom honom, och genom denne främlings ljus skådade Rumi den gudomliga gnistan i allt som omgav dem.  Shams al-din personifierade den spegel i vilken Rumi skådade de gudomliga attributen, sifat-i ilahi, klarare och mer anrikt än i någon annat skapat.  Himlavalvet rörde sig i dans och solstrålarna sken berusande.  Rumi erfor kärlekens outsinliga extas. Han hyste kärlek till livet, till världen och till människan på samma sätt som ett litet barn älskar och vördar sin vakande mor.  För så vitt kärleken är det enda verkligt existerande är ett liv förutan den det mest ohyggliga sättet att dö.

     

Vem var denne främling, som kallade sig dervisch men samtidigt föraktade de sufiska ”klostren”? Född i den västiranska staden Tabriz, hade han rest vida, från Medelhavets stränder till Pamirs portar, och inte någonsin stannat mer än två tre nätter vid samma mål.  Den yttre resan var blott en sinnebild för den inre resan som får själen att ”koka”.  Vanligt folk kallade honom den flygande solen, shams-i parandih, ty han hade ingått äktenskap med stunden och ögonblicket. Shams al-din var en vandrande dervisch som inte tålde att slå sig till ro någonstans, som var beryktad för sitt rastlösa humör och sin skarpa tunga.    En Guds heliga dåre, som intet ägde i denna värld förutom en rörflöjt och en trasmatta.  Shams al-din levde blott av gudomlig ynnest och på sin berömmelses höst hade Rumi själv uttryckt: ”Det finns ingen främling i världen såsom Shams”.  I Rumis poesi är han en andlig rubin från Guds gruvor, lejonet i varje älskares djungel, den lyckligaste högtiden, och Guds eget offerlamm.  Shams al-din är elden, och Rumi är vinden.

Under Shams al-dins vistelse i Konya stängde Rumi sitt seminarium i madrasan och upphörde att undervisa sina religionsstudenter, som hädanefter blev som en fårflock utan herde.  Allt tal gav vika för tystnaden.  Ty ord, om än vackra, kan måhända peka mot Gud, men de kan aldrig ge en smak av Gud.  Den sanna kärleken är alltid beseglad.  Vad som egentligen försiggick mellan de bägge mystikerna är okänt men Rumi var förändrad.  Deras vänskap var ensamt i sitt slag i den bemärkelsen att det rörde sig om ett möte mellan två erfarna mystiker och inte den sedvanliga sufiska dyrkan av den Älskade i form av en ung jungfru eller pojke.  Shams al-din uttryckte själv i sin Maqalat (Artiklar), åsyftande Koranens liknelser om solljus: ”Rumi är månljus; ögonen kan inte uppfatta min sols vara, förutom genom månen, och inte heller kan månen nå till solen förutom om solen når till månen”.  Rumis tal var Shams al-dins röst, Shams al-dins ord var Rumis tanke.   Shams al-din invigde Rumi i den mystiska virveldansen som begagnades som ett konstnärligt instrument för att uppnå gudomlig förening och extas.  Den franske författaren Maurice Barrès har på ett välfunnet sätt liknat deras vänskap med bandet mellan filosoferna Sokrates och Platon, de mytiska hjältarna Gilgamesh och Enkidu, samt författarna Goethe och Schiller.  I likhet med Sokrates drack Shams al-din omsider martyrskapets bägare i närvaron av dem som aldrig varken begrep eller uppskattade hans andliga hänförelse.    

Under Shams al-dins vingar mognade Rumi och växte till ett andligt lejon.  Och i enlighet med ordspråket ”Två lejon delar inte samma stad”, lämnade Shams Konya.  ”Den flammande lyktan tände den släckta lyktan och gick”, som Rumi själv uttryckte det.  Rumi sörjde sin väns frånvaro och hans tårar, blandade av gudshänförelse, förvandlades till en vision som fick sitt uttryck i den poesi som aldrig slutade flöda ur hjärtat.  Rumis verk är i sanning en hyllning till kärleken och livet, en karavan av ord på audiens hos Gud, i vilken Shams al-dins namn ekar gång på gång som diktarens eget nom de plume. 

 * De specifika detaljerna kring Rumis möte med Shams al-din och alla förhållandena kring deras vänskap är givetvis inte historiskt belagda.  Jag bygger min lakoniska tolkning på de delvis motsägelsefulla hagiografiska beskrivningar och berättelser som föreligger i Shams al-din Aflakis och Faridun Sipahsalars verk.

Två Dikter ur Divan-i Shams-i Tabrizi (D)

Shams al-dins ankomst

Min sol och min måne har anlänt!  Mitt seende och min hörsel har anlänt!

                      Den silverkroppade har anlänt. Min guldgruva har anlänt.

Mitt förstånd blev drucket, ljus blev mitt skådande.

Om du önskade något mer, anlände något mer.

Min stråtrövare har anlänt!  Min biktbrytare har anlänt!

Den silverkroppade Josef har anlänt i min öppna famn.

Idag är mer förträffligt än igår. O min gamla förtrogne!

Igår var jag blott drucken av förebudet om honom.

Den som jag ständigt sökte efter igår med lykta,

Idag dök han upp i min väg liksom en blombukett.

Hans tvenne armar omfamnade min midja och högg tag i min kropp,

Ty skönheternas sällsynta krona har anlänt!

Skåda hans vår och trädgård, och hans vin och bakrus.

Skåda hans aptit och smak, ty min sötsak har anlänt!

Varför räds jag förgängelse när livets vatten har anlänt?

Varför räds jag hånet när min vapensköld har anlänt?

Idag är jag Salomon, ty du har skänkt mig vingar,

och den kungliga kronan har lagts på min hjässa.

När min smärta överskred gränsen, färdades jag i kärleken.

O Gud, vilka lyckor som anlände från den resan.

Det är tid att smaka vinet så att insikten nås.

Det är tid att lyfta, ty jag bär vinge och fjäder.

Det är tid att skina såsom morgonväkten i denna värld.

Det är tid att ryta, ty min lejonhane har anlänt.

O själar!  Tvenne verser återstår, men ack!

De tog mig till den passage där världen syntes mycket smal.

(D 633)

 

 

Hjärtetjusaren Shams al-din

 

Kom!  Kom min älskade, min älskade. 

Träd in! Träd in i min gärning, min gärning.

Du är! Du är min rosengård, min rosengård.

Förtälj!  Förtälj mina hemligheter, mina hemligheter.

Kom! Kom min dervisch, min dervisch. 

Gå inte! Gå inte ifrån mig, ifrån mig.

Du är!  Du är min trosbroder, trosbroder. 

Du är! Du är min frände, min frände.

Var jag än går, går du med mig, med mig. 

I var hus är du förtrodd, är du förtrodd.

Dag och natt är du min gelike, min gelike. 

För min snara är du en fager gasell, en fager gasell.

O mitt ljus! Så lysande, så lysande i mitt hus

såsom en ljusknippe, en ljusknippe.

Mot missödets pil, när den anländer, när den anländer,

                      Är du både vapensköld och rustning, och rustning.

Mitt tålamod har du lagt beslag på, lagt beslag på.

Mitt förnuft har du berövat mig, berövat mig.

Var ska jag dölja mitt hjärta, mitt hjärta?

I hjärtats tjuseri är du gränslös, du gränslös.

O min stolthet och min sultan, min sultan! 

Befall!  O min kejsare, min kejsare!

När du fattar tycke för mig, för mig, 

                      Glimmar mina ögon, mina ögon.

Var du än är, där är lustgården, är lustgården,

Därest finns nåden alltjämt,alltjämt.

Liksom skuggorna om förmiddagen, om förmiddagen,

                      Går triumfen dig tillmötes, dig tillmötes.

Guds ynnest är din vandringsstav, din vandringsstav.

Frid och visshet är ditt prakttält, ditt prakttält.

Guds givmildhet och vidmakt, och vidmakt,

                      Är oavbrutet vid ditt hov, ditt hov.

(D 1785)

 

Hämtat ur ”Halva Världens Litteratur”, nr 2, 1999, pp. 69-71.